Utdrag ifrån kap II.
För Dolenta var promenaden ner till hamnen ytterst obehaglig
hon tyckte inte om att trängas med fiskarna och handelsmännen ifrån Puerto de
Nord och kände att varje gång någon utav dem gick in i henne fläckades hennes
violetta klänning av den allmänna smutsen ifrån de skitiga hamnborna.
Tillslut var hon dock nere i hamnen och därifrån tog hon sig till den långa kajen.
Kajen var avspärrad för hamnens och stadens simpla folk men Dolenta trängde sig självsäkert fram till de kungliga soldaterna som stod vid avsprängningen, ”jag är här för att möta upp min make. Han anländer med skeppet.”, Sade hon syrligt till soldaten som ställt sig i hennes väg när hon nått fram till avspärrningen.
Vakten börjar då fumla med dem listor han har i sin hand, ”ert namn min fru?”
”Mitt namn är Dolenta Pavoro min make är Vara Pavoro”, svarar Dolenta och tränger sig förbi vakten som tittar häpet efter henne.
Dolenta märker hur några kvinnor som står i närheten tittar upprört på henne efter att de uppfatta hennes namn. Dolenta ignorerar dem bara och tar sig vidare fram över kajen som var fylld av familjer som hade anhöriga på skeppet.
Helt plötsligt hördes det höga fanfarer och Dolenta kan uppfatta hur ytterligare en grupp kungliga soldater kommer marscherandes längs med piren, bland dem fanns där fanbärare som bar på kungens fanor, den svarta örnen mot en violett bakgrund.
Dolenta skakar på huvudet åt spektaklet och drar sin pälsmantel tätare intill kroppen då vinden och kylan tycktes tillta.
Över vindens ylande uppfattar Dolenta hur tempelklockorna klämtade och blåfärgad rök syntes ringla upp ifrån staden för att hälsa skeppet välkommen tillbaka till hamn.
Dolenta kunde nu om hon stod på tå se hur man ombord på skeppet hade ställt upp sig längs med relingen.
Kungliga soldater i sina mörklilla vapenrockar, alla med ett leende och med höjda händer för att hälsa sina motagare.
Jubel och applåder ifrån kajen utbröt då tampar kastades i land och man började förbereda landgången ombord på skeppet.
”Hjältarnas återkomst”, mumlade Dolenta ironiskt för sig själv där hon stod.
Skeppet var snart förtöjt varpå landgången fälldes ner mot kajen och de kungliga soldaterna började marschera av skeppet.
Soldaterna mötes av gråtande kvinnor som tillsammans med sina barn trängde sig fram till de första som klivit i land.
Dolenta tar då några steg tillbaka då hon är väl medveten hur detta kunde sluta och sannerligen behövde hon inte vänta länge innan hon hörde ett plask av att någon hade trängts av kajen ner i det kalla nord havet.
Dolenta suckar samtidigt som hon spannar in bland folkmassan. Först ser hon bara hundratals okända ansikten men får tillslut syn på honom. Hon kan inte undgå att le men hon står kvar där hon stod och väntar på att han skall se henne.
Vara Pavoro tränger sig fram ibland folket på kajen. När de andra kungliga soldaterna får syn på honom börjar dem genast fösa undan folk för att Vara skulle komma fram. Dolenta förvånades över detta då senast hon sett sin make hade han endast kommenderat tio man.
Helt plötsligt får Vara syn på Dolenta och han ler och promenerar fram till sin fru. Dolenta synar sin man och ser att hans rustning tydde på att han inte längre var av låg rang. Hennes kännedom om dem kungliga soldaternas emblem var låg men hon gissade att hennes make nu styrde över minst hundra man.
”Jag har saknat dig sköna fru Dolenta.”, säger Vara samtidigt som han försiktigt omfamnar henne.
”Du borde raka dig!”
”Soldater bär skägg min sköna.”
Dolenta skakar på huvudet och drar sin make retsamt i skägget. ”Jag hoppas det försvinner snart”, säger hon och kysser honom.
”Vi får se.” Vara lägger sin arm om sin hustru och börjar leda bort henne ifrån kajen.
Man och hustru vandrar under tystnad längs med kajen på väg fram till trappan. Dolenta märker att hennes make vill fråga om barnen men väljer att vara tyst. Hon undrar varför han inte frågar men gissar att han precis som hon hade något viktigt att berätta.
De bägge makarna har precis nått fram till trappan då det helt plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik ifrån kajen de nyss kommit ifrån.
Dolenta skall till att vända sig om för att se vad som hänt men Vara fortsätter bestämt att föra henne fram uppför trappan.
”Vad händer där borta?” Frågar Dolenta samtidigt som hon försöker se bakom sin axel vad som pågick nere på kajen.
”En utav soldaternas fruar fick just reda på att hennes make har omkommit.”, Svarar Vara lugnt.
Dolenta stannar till, ”jag trodde era uppdrag var färdiga? Budet sade att alla skulle komma hem vid liv.” Hennes röst var både arg och upprörd.
”Vårt uppdrag är utfört men en soldat omkom under hemresan.”
”Vad hände?”
”Han kallade sin överordnades fru för en republikshora.”, Säger Vara lugnt och ignorerar sin frus rasande ansiktsuttryck.
Dolenta stanna upp och befriar sig ifrån sin makes arm. ”Hur dog han?”, Väser hon fram samtidigt som hon spänner ögonen i Vara.
Vara möter sin frus blick, ”han drunknade”, säger han med allvar i rösten. Han lägger sedan sin arm om sin fru igen och fortsätter att leda henne upp för trappan.
”Om denna soldatens överordnades fru hade hört honom hade hon utsatt honom för en än mer långsam och plågsam död.”, Väser hon fram.
”Jag vet älskade, jag vet.”
Tillslut var hon dock nere i hamnen och därifrån tog hon sig till den långa kajen.
Kajen var avspärrad för hamnens och stadens simpla folk men Dolenta trängde sig självsäkert fram till de kungliga soldaterna som stod vid avsprängningen, ”jag är här för att möta upp min make. Han anländer med skeppet.”, Sade hon syrligt till soldaten som ställt sig i hennes väg när hon nått fram till avspärrningen.
Vakten börjar då fumla med dem listor han har i sin hand, ”ert namn min fru?”
”Mitt namn är Dolenta Pavoro min make är Vara Pavoro”, svarar Dolenta och tränger sig förbi vakten som tittar häpet efter henne.
Dolenta märker hur några kvinnor som står i närheten tittar upprört på henne efter att de uppfatta hennes namn. Dolenta ignorerar dem bara och tar sig vidare fram över kajen som var fylld av familjer som hade anhöriga på skeppet.
Helt plötsligt hördes det höga fanfarer och Dolenta kan uppfatta hur ytterligare en grupp kungliga soldater kommer marscherandes längs med piren, bland dem fanns där fanbärare som bar på kungens fanor, den svarta örnen mot en violett bakgrund.
Dolenta skakar på huvudet åt spektaklet och drar sin pälsmantel tätare intill kroppen då vinden och kylan tycktes tillta.
Över vindens ylande uppfattar Dolenta hur tempelklockorna klämtade och blåfärgad rök syntes ringla upp ifrån staden för att hälsa skeppet välkommen tillbaka till hamn.
Dolenta kunde nu om hon stod på tå se hur man ombord på skeppet hade ställt upp sig längs med relingen.
Kungliga soldater i sina mörklilla vapenrockar, alla med ett leende och med höjda händer för att hälsa sina motagare.
Jubel och applåder ifrån kajen utbröt då tampar kastades i land och man började förbereda landgången ombord på skeppet.
”Hjältarnas återkomst”, mumlade Dolenta ironiskt för sig själv där hon stod.
Skeppet var snart förtöjt varpå landgången fälldes ner mot kajen och de kungliga soldaterna började marschera av skeppet.
Soldaterna mötes av gråtande kvinnor som tillsammans med sina barn trängde sig fram till de första som klivit i land.
Dolenta tar då några steg tillbaka då hon är väl medveten hur detta kunde sluta och sannerligen behövde hon inte vänta länge innan hon hörde ett plask av att någon hade trängts av kajen ner i det kalla nord havet.
Dolenta suckar samtidigt som hon spannar in bland folkmassan. Först ser hon bara hundratals okända ansikten men får tillslut syn på honom. Hon kan inte undgå att le men hon står kvar där hon stod och väntar på att han skall se henne.
Vara Pavoro tränger sig fram ibland folket på kajen. När de andra kungliga soldaterna får syn på honom börjar dem genast fösa undan folk för att Vara skulle komma fram. Dolenta förvånades över detta då senast hon sett sin make hade han endast kommenderat tio man.
Helt plötsligt får Vara syn på Dolenta och han ler och promenerar fram till sin fru. Dolenta synar sin man och ser att hans rustning tydde på att han inte längre var av låg rang. Hennes kännedom om dem kungliga soldaternas emblem var låg men hon gissade att hennes make nu styrde över minst hundra man.
”Jag har saknat dig sköna fru Dolenta.”, säger Vara samtidigt som han försiktigt omfamnar henne.
”Du borde raka dig!”
”Soldater bär skägg min sköna.”
Dolenta skakar på huvudet och drar sin make retsamt i skägget. ”Jag hoppas det försvinner snart”, säger hon och kysser honom.
”Vi får se.” Vara lägger sin arm om sin hustru och börjar leda bort henne ifrån kajen.
Man och hustru vandrar under tystnad längs med kajen på väg fram till trappan. Dolenta märker att hennes make vill fråga om barnen men väljer att vara tyst. Hon undrar varför han inte frågar men gissar att han precis som hon hade något viktigt att berätta.
De bägge makarna har precis nått fram till trappan då det helt plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik ifrån kajen de nyss kommit ifrån.
Dolenta skall till att vända sig om för att se vad som hänt men Vara fortsätter bestämt att föra henne fram uppför trappan.
”Vad händer där borta?” Frågar Dolenta samtidigt som hon försöker se bakom sin axel vad som pågick nere på kajen.
”En utav soldaternas fruar fick just reda på att hennes make har omkommit.”, Svarar Vara lugnt.
Dolenta stannar till, ”jag trodde era uppdrag var färdiga? Budet sade att alla skulle komma hem vid liv.” Hennes röst var både arg och upprörd.
”Vårt uppdrag är utfört men en soldat omkom under hemresan.”
”Vad hände?”
”Han kallade sin överordnades fru för en republikshora.”, Säger Vara lugnt och ignorerar sin frus rasande ansiktsuttryck.
Dolenta stanna upp och befriar sig ifrån sin makes arm. ”Hur dog han?”, Väser hon fram samtidigt som hon spänner ögonen i Vara.
Vara möter sin frus blick, ”han drunknade”, säger han med allvar i rösten. Han lägger sedan sin arm om sin fru igen och fortsätter att leda henne upp för trappan.
”Om denna soldatens överordnades fru hade hört honom hade hon utsatt honom för en än mer långsam och plågsam död.”, Väser hon fram.
”Jag vet älskade, jag vet.”
